Kvinnlig

Pratade med en väninna och sa till henne att jag gick ” lets walk ” , 12 kilometer var det och så gick jag tillbaka till stan från tekniska högskolan och total gick jag 14 kilometer.

Hon verkar förvånad: frivillig?

Jag skrattar: nej, under pistolhot, visst gick jag frivillig, vad tror du?

-         tja, bara konstig att någon väljer att gå så lång.

….

Men härlig var det , att gå runt Brunnsviken i en härlig lördag ( gick 12 kilometer i  2 timmar, 6km/timme J ) och sedan Qarnavalen , med kth studenternas påhittade grejer.

Sedan tänkte jag ett tag på min väninnas kommentar. Bland iranska kvinnor är det inte så populär att röra på sig, kanske ligger det i den syn som vi fick från skolan gentemot sport och allt. Sport har aldrig räknats som en seriös lektion i skolan. Att kunna simma var något som familjen skulle ordna själv om de tyckte att det var viktigt. Vilket min familj tyckte det och vi fick lära oss simma som barn. Men när jag kom till Sverige fick jag veta att det är inget självklarhet att alla iranier – särskild kvinnor – ska kunna simma.

När jag tänker på min mor och alla kvinnor i släkten och de bekanta, jag ser mest runda o mulliga kvinnor, onödig fetma som egentligen skulle inte finnas där om de hade lite mer aktiv och kroppslig liv.

Efter revolutionen, de åren som jag bodde i Iran med min dotter, sökte jag en  sport klubb  för mig o min dotter , och jag hittade en , bordtennis  för mig själv och gymnastik för henne. Inomhus självklart, kvinnor skulle inte kunna vissa sig utomhus utan slöja men bättre än ingenting. Att vara utan kroppsliga aktiviteter var helt otänkbar för mig. Det hjälpte mig alltid att tänka klarare, jag helt enkelt kunde inte klara mig utan.  Hade ingen passion till bordtennis, men att kunna ha en klubb där vi kunde sporta och vara i fred var viktig.

Jag uppskattar verkligen alla sådana fina aktiviteter som ordnas i Sverige, vårruset, tjejmilen, mataton osv. Förutom allt friskvård och hälsosamma njutningar , ger det en känsla av gemensamhet som är underbart.

Så nästa gång är det blodomloppet (firman betalar) och tjejgåing och …

Så stod det på tidningen metro , sidan 7 , 15 april.

Och underrubriken stod att under flera år misshandlade kvinnan sin sambo, ibland använde hon dammvippa och flugsmällare. Den 59- åriga kvinnan åtalades 14/4 vid lunds tingsrätt.

Det stod däremot inte va hon fick för straff.

Detta har jag läst för ganska länge sedan. Men fick mig att ta o klippa ut artikeln. Jag tänkte på alla kvinnor som anmäler sina män, sina sambor, sina pojkväner för grova misshandel och aldrig kommer till åtal. En örfil lite då o då och smäll med dammvippa eller flugsmällare kommer inte ens de i frågan. De vet att det aldrig kommer längre upp än bara förhöret.

Och varför är det så?

Jag menar inte alls att det är ok att kvinnor ska slå män. Jag menar inte alls att kvinnors våld mot män ska försummas och inte pratas om. Det jag menar är varför väcker inte det lika mycket uppmärksamhet när det är en kvinna som blir misshandlad. Varför smällar med dammvippa kommer inte upp i domstolen när det är en man som slår?

Kanske statistiken spelar en del roll i det.  Föra året slog 622 kvinnor sina män, medan 4737 kvinnor anmälde sina män för misshandel. Denna statistik enligt brottsofferjouren.

Är det mängden det bror på? Finns så mycket grova misshandlade kvinnor som ingen bryr sig om en kvinna blir misshandlad med dammvippa? Medan när det inte finns så många män som blir misshandlad, kan man prata om sådant på domstolar också?

Detta är ingen bagatell. Våld är fel. Men enligt lagen ska vi vara lika.

Fast rätt ofta ser jag att vi bor på en animalfarm a la Orvel , där alla människor är lika , men vissa är mer lika än andra.