Iraj Janati Attayi och Ebi ( sångare)
bild :S.A.Z

Igår vid 19 tiden på eftermiddag (istället för kl 18 som var annonserad) började  stödgalan för studenter och politiska fångar i Iran på ABF Stockholm och pågick i 2,5 timmar istället för 3.5 timmar som var tänkt, och bara detta påverkar både kvalitet och kvantitet av galan.
Många iranska artister och poeter var på scen och många iranier var på plats för att visa sin sympati och stöd för politiska fångar och studentrörelsen i landet.
Min dotter följde också med. Hon är själv student här i Sverige och för henne var ett bra tillfälle för att vara med och stödja studenternas kamp för demoktati  i Iran . 
Men programmet var inte ens anpassad till henne och hennes generation som behärskar inte persiska.
Det sades inte ett enda ord på svenska i hela programmet, ingen ambition för att ha icke persisktalande folk i salen ,ingen ambition för att locka någon annan än persisktalande till galan ,  inte ens ungdomar kände sig välkomna och utan hjälp med översättning fick de inte hänga med hela programmet.
Initiativ tagandet till galan var en av  Irans största lyrikskrivare och dramatiker , Iraj Janati Atayi. Honom har jag lärt mig känna  i ungdomen och nynnade alla  hans sånger , när jag var ensam, när jag var glad , när jag var ledsen ,   på väg till och från skolan.  Det var alltid något som passade bra . då kunde vi barn och ungdomar  nästan allt han skrev utantill. I gymnasiet brukade lärarna som hade humor säga att de skulle gärna ge våra läxor till Iraj för att göra sånger av de så vi kan de utantill.
Och det kan vi fortfarande. Det märktes i salen när han läste upp lyriken. Alla började nynna med.
När jag presenterade min dotter för honom, förklarade jag för henne att nästan alla persiska sånger som du har hört har vi honom att tacka för.
Medhjälpare i Stockholm var bla. Bahram Rahmani, en hederlig man som trotts våra olika åsikter om nästan allt , har jag stor respekt för .
Så jag frågesätter inte välvilligheten hos verken Iraj , Bahram , eller alla andra som kämpade frivilliga och utan något tanke på ersättning i månader för att stödgalan ska bli av.
Däremot  riktar  jag kritiken mot tankesätten och stillen som  vi har haft  i årtal. Att i så många år har vi informerat oss själva om något som vi redan vet , på persiska.  Som om vi är ensamma i världen , som om ingen annan är intresserad av att veta vad som händer i Iran. Och kanske till slut blev det så. Att ingen är intresserad längre.
En stödgala är ett modernt sätt att  samla sympatisörer till en rörelse , att informera folk som annars kanske inte hänger med utvecklingen i någon sammanhang. Och visst är det ett bra och aktiv sätt i den moderna världen för att få stöd. Men stödgalan för iranska studenter och politiska fångar i Iran , brydde sig inte om internationell stöd , det räckte för initiativtagarna att få stöd från Iranier som redan är med och stödjer alla opposition rörelser i Iran. De hade inte ens tänkt på den yngre generationen av iranier i Sverige, de som är födda här  eller kom hit som barn. De som inte behärskar persiska .Stödgalan var igen en intern gnäll från iranier , till iranier. Och tyvärr , det duger inte längre.

Ps: Ni kan titta på några av sånger som har Iraj Jenati Attayi som lyrikskrivare på youtube. Det är  självklart på persiska , men vackert att höra ändå.
Några sånger :
Yavare  hamishe momen : den troende älskade ( detta nynnade för min älskade  dotter som barn)
Siahpousha : de svartklädda , detta sång har till o med engelsk text .
Begoo Na :Säg nej.