För snart 6 år sedan skrev jag mitt första inlägg i min persiska blog , zananeha.com.
Då var det viktigt för mig att ge en ny syn av iranska kvinnor i exil till mina landsmän. Både de som bor i Iran och de som bor utomlands.
Det var mycket prat om vår liv still. Att vi är slampiga o lösaktiga och så fort vi kommer ut från landet skiljer vi oss och bedriver tiden med att ligga på stranden på dagarna (ha ha, visst, i Sverige liksom) och gå på diskotek på kvällarna. Såna kommentarer fick vi både från våra landsmän i Sverige och i Iran. Den syn som iranier i Iran hade var påverkade av regimens propaganda förstås. Och det gjorde mig förbannad, eftersom det var propaganda mot just mitt sätt att leva.

Jag var redan gift när jag flyttade till Sverige år 86, med en landsman. Jag har en underbar dotter som är det bästa som har någonsin hänt mig. År 95 fick jag ett papper i handen som bevis på att jag är en fri människa. Jag var ” Nobodies wife ” , och eftersom min ex hade lite svårt att förstå innebörden på skilsmässa, var flytten till Stockholm oundviklig för mig och min dotter.
Så här var jag , en singel kvinna med ett tonårs dotter och livet var ingen dans på rosor. Jag fick kämpa som en dåre att få livet att gå ihop. Så jag kände allt det där prat från regimens propaganda system och de okunniga-traditionella iranier i Sverige som en personlig attack på min livsstil. Ska jag stå ut med det? Nähä… inte jag. Så jag började blogga, på persiska .

Jag flyttade till Sverige när jag var 23 år. Jag var aktivist redan i Iran, med rötter i vänster. Men det var här i Sverige som jag fick lära mig mer o mer om rättigheter för kvinnor , barn , homo och bi sexuella . Kort sagt mänskliga rättigheter.

Internet blev ett fönster till hemlandet. Utvecklingen av Internetanvändning lede till blogandet för en stor del av Iranier , både i Iran och runt i världen. Persiska blog blev så många , mer än fyra hundra tusen persiska blog finns i blogvärlden , och jag var en av de.
Min blog..” De kvinnliga”, blev mot alla mina förväntningar populär bland iranier. Jag skriver om livet i exil. Skriver hur det är att vara en kvinna, en feminist , en humanright aktivist , en invandrare, och en ensamstående mamma i Sverige. Jag skriver öppenhjärtigt och ärlig och det fick min blog att bli älskad för dem som uppskattade en annorlunda tänkare, en självständigt kvinnlig själ. Jag skriver för att jag hade nåt att säga.

Om o om, i mötet med svenskar fick jag förfrågan varför skriver jag bara på persiska. Varför finns det inte många iranska bloggare som är aktivister och ger en syn på Iran. Och jag skämdes. Gud – som jag inte tror på – vet att jag skämdes som tusan.
Sist jag fick frågan var en ” thats it ” upplevelse för mig.
Och här är jag nu. Bättre sent än aldrig.
Nu bloggar jag på svenska också. Därför att jag finns, jag bor i Sverige och har något att säga.