Kvinnlig

Ingen har kommit undan nyheterna omkring Amstetten, den lilla staden i Österrike. 73 åriga pappan som håll sin nu 42 åriga dotter fånge i 24 år, och förgrep sig på henne så att hon födde hans barn, sju gånger.

Ofattbart att ett sådan mänsklig katastrof kan hända mitt i en liten stad (där alla vet vem den andra gör ). Men ingen märkte en liten tonårig som växer upp i en källare och föder barn inte bara en eller 2 gånger, utan hela 7gånger.

Ingen märker hennes existens. Ingen hör henne skrika när hon föder sina barn. Ingen lägger sig i.

Övergreppen började när hon var 11 år, och hon blev fånge i sin fars hus när hon var 18 år. Under alla dessa år har hon gått i samhället och mått dålig, och ingen märkte något.

Polischefen Polzer säger att fritzl fru hade ingen aning om Elisabeth och barnens existens och deras gömställe. Det har jag väldigt svårt att tro. Hon födde tre barn i samma hus som frun bodde i , hon måste ha skrikit . 7 barn föddes där, en dog, de måste ha blivit sjuka, de måste ha gråtit när mamman var o tvättade deras kläder, de måste ha gnällt , kanske tjatat på mamma att hon ska leka med de, de måste ha gråtit under natten. Och ville att mamma skulle vakna och ta hand om dem. De barn visste väl inte att de är fångar och får inte säga ett ord. De var ju barn for god sake. Hur kunde hon inte höra allt det här? Hur kunde hon stå ut med det?

Hur kan detta ske? Hur kan människor i ett civiliserat land inte bry sig så mycket om ett barn o låta allt detta hända henne och alla hennes barn?

Att pappan var sjuk är självklart, men hur var det med mamman ? Grannarna? Människor? Hur kan detta ske? Hur är det möjligt?

 link , DN

Och vem annars kan hjälpa till  en kvinna och 6 barn som är skadad för livet , om inte Natascha Kampusch som har själv varit där.

 
Iraj Janati Attayi och Ebi ( sångare)
bild :S.A.Z

Igår vid 19 tiden på eftermiddag (istället för kl 18 som var annonserad) började  stödgalan för studenter och politiska fångar i Iran på ABF Stockholm och pågick i 2,5 timmar istället för 3.5 timmar som var tänkt, och bara detta påverkar både kvalitet och kvantitet av galan.
Många iranska artister och poeter var på scen och många iranier var på plats för att visa sin sympati och stöd för politiska fångar och studentrörelsen i landet.
Min dotter följde också med. Hon är själv student här i Sverige och för henne var ett bra tillfälle för att vara med och stödja studenternas kamp för demoktati  i Iran . 
Men programmet var inte ens anpassad till henne och hennes generation som behärskar inte persiska.
Det sades inte ett enda ord på svenska i hela programmet, ingen ambition för att ha icke persisktalande folk i salen ,ingen ambition för att locka någon annan än persisktalande till galan ,  inte ens ungdomar kände sig välkomna och utan hjälp med översättning fick de inte hänga med hela programmet.
Initiativ tagandet till galan var en av  Irans största lyrikskrivare och dramatiker , Iraj Janati Atayi. Honom har jag lärt mig känna  i ungdomen och nynnade alla  hans sånger , när jag var ensam, när jag var glad , när jag var ledsen ,   på väg till och från skolan.  Det var alltid något som passade bra . då kunde vi barn och ungdomar  nästan allt han skrev utantill. I gymnasiet brukade lärarna som hade humor säga att de skulle gärna ge våra läxor till Iraj för att göra sånger av de så vi kan de utantill.
Och det kan vi fortfarande. Det märktes i salen när han läste upp lyriken. Alla började nynna med.
När jag presenterade min dotter för honom, förklarade jag för henne att nästan alla persiska sånger som du har hört har vi honom att tacka för.
Medhjälpare i Stockholm var bla. Bahram Rahmani, en hederlig man som trotts våra olika åsikter om nästan allt , har jag stor respekt för .
Så jag frågesätter inte välvilligheten hos verken Iraj , Bahram , eller alla andra som kämpade frivilliga och utan något tanke på ersättning i månader för att stödgalan ska bli av.
Däremot  riktar  jag kritiken mot tankesätten och stillen som  vi har haft  i årtal. Att i så många år har vi informerat oss själva om något som vi redan vet , på persiska.  Som om vi är ensamma i världen , som om ingen annan är intresserad av att veta vad som händer i Iran. Och kanske till slut blev det så. Att ingen är intresserad längre.
En stödgala är ett modernt sätt att  samla sympatisörer till en rörelse , att informera folk som annars kanske inte hänger med utvecklingen i någon sammanhang. Och visst är det ett bra och aktiv sätt i den moderna världen för att få stöd. Men stödgalan för iranska studenter och politiska fångar i Iran , brydde sig inte om internationell stöd , det räckte för initiativtagarna att få stöd från Iranier som redan är med och stödjer alla opposition rörelser i Iran. De hade inte ens tänkt på den yngre generationen av iranier i Sverige, de som är födda här  eller kom hit som barn. De som inte behärskar persiska .Stödgalan var igen en intern gnäll från iranier , till iranier. Och tyvärr , det duger inte längre.

Ps: Ni kan titta på några av sånger som har Iraj Jenati Attayi som lyrikskrivare på youtube. Det är  självklart på persiska , men vackert att höra ändå.
Några sånger :
Yavare  hamishe momen : den troende älskade ( detta nynnade för min älskade  dotter som barn)
Siahpousha : de svartklädda , detta sång har till o med engelsk text .
Begoo Na :Säg nej. 

Life isn't fair, but it's good enough.

Fredagen den 25 april kommer flera välkända iranska musiker och poeter att delta i en Stödgala för landets politiska fångar och för Irans studentaktivister. Galan hålls på ABF, sveavägen 41 i Stockholm, kl 18.00

Initiativet till galan har tagits av dramatikern, regissören och lyrikern Iraj Jennati Atai som räknas till de stora, både inom både teater och musik, inom Iranskt kulturliv. Hans verk har spelats på scener i såväl Europa, Nordamerika som i Australien. De har synts i på så prestigefyllda platser som Royal Court, Young Vic och Almeida.

Bland övriga musiker som deltar märks Ebi som allmänt anses vara Irans främsta popsångare, vars röst anses vara mycket speciell. Proggsångerskan Shamim, Shirin Mehrbod och Yara,

Bakom arrangemanget står Iranska författarförbundet i exil, ABF och Iransk-svenska solidaritetsförbundet.

Galan fortsätter i Göteborg och Malmö den 26 och 27 april.

För snart 6 år sedan skrev jag mitt första inlägg i min persiska blog , zananeha.com.
Då var det viktigt för mig att ge en ny syn av iranska kvinnor i exil till mina landsmän. Både de som bor i Iran och de som bor utomlands.
Det var mycket prat om vår liv still. Att vi är slampiga o lösaktiga och så fort vi kommer ut från landet skiljer vi oss och bedriver tiden med att ligga på stranden på dagarna (ha ha, visst, i Sverige liksom) och gå på diskotek på kvällarna. Såna kommentarer fick vi både från våra landsmän i Sverige och i Iran. Den syn som iranier i Iran hade var påverkade av regimens propaganda förstås. Och det gjorde mig förbannad, eftersom det var propaganda mot just mitt sätt att leva.

Jag var redan gift när jag flyttade till Sverige år 86, med en landsman. Jag har en underbar dotter som är det bästa som har någonsin hänt mig. År 95 fick jag ett papper i handen som bevis på att jag är en fri människa. Jag var ” Nobodies wife ” , och eftersom min ex hade lite svårt att förstå innebörden på skilsmässa, var flytten till Stockholm oundviklig för mig och min dotter.
Så här var jag , en singel kvinna med ett tonårs dotter och livet var ingen dans på rosor. Jag fick kämpa som en dåre att få livet att gå ihop. Så jag kände allt det där prat från regimens propaganda system och de okunniga-traditionella iranier i Sverige som en personlig attack på min livsstil. Ska jag stå ut med det? Nähä… inte jag. Så jag började blogga, på persiska .

Jag flyttade till Sverige när jag var 23 år. Jag var aktivist redan i Iran, med rötter i vänster. Men det var här i Sverige som jag fick lära mig mer o mer om rättigheter för kvinnor , barn , homo och bi sexuella . Kort sagt mänskliga rättigheter.

Internet blev ett fönster till hemlandet. Utvecklingen av Internetanvändning lede till blogandet för en stor del av Iranier , både i Iran och runt i världen. Persiska blog blev så många , mer än fyra hundra tusen persiska blog finns i blogvärlden , och jag var en av de.
Min blog..” De kvinnliga”, blev mot alla mina förväntningar populär bland iranier. Jag skriver om livet i exil. Skriver hur det är att vara en kvinna, en feminist , en humanright aktivist , en invandrare, och en ensamstående mamma i Sverige. Jag skriver öppenhjärtigt och ärlig och det fick min blog att bli älskad för dem som uppskattade en annorlunda tänkare, en självständigt kvinnlig själ. Jag skriver för att jag hade nåt att säga.

Om o om, i mötet med svenskar fick jag förfrågan varför skriver jag bara på persiska. Varför finns det inte många iranska bloggare som är aktivister och ger en syn på Iran. Och jag skämdes. Gud – som jag inte tror på – vet att jag skämdes som tusan.
Sist jag fick frågan var en ” thats it ” upplevelse för mig.
Och här är jag nu. Bättre sent än aldrig.
Nu bloggar jag på svenska också. Därför att jag finns, jag bor i Sverige och har något att säga.